Theatre Royal Drury Lane Historia

Theatre Royal på Catherine Street har härbärgerat fyra teatrar sedan 1663, överlevt ett spännande förflutet med många förvandlingar, bränder och katastrofer. Som tur är har brandsäkerheten förbättras betydligt sedan den gamla goda tiden och den kulturminnesmärkta byggnaden står som ett monument över Londonteatrarnas odödlighet och Londons populäraste och mest älskade nya musikaler och pjäser spelas här.

Alla teatrarna hade samma typ av föreställningar, vanligen melodramer, opera och pantomim och precis som dagens teatrar var de kända för de komplicerade och extravaganta scendekorationerna. Detta var en av de första teatrarna i London som använde sig av ett scenmaskineri som lyfte eller på annat sätt flyttade dekor automatiskt.

I början 1700-talet startade den omtalade Regencyclownen Joseph Grimaldi sin karriär här, han sägs vara teaterspöket på Theatre Royal Drury Lane och spökar än i dag för både publik och skådespelare.

Efter att bränder härjat och förstört två teatrar på platsen, påbörjades dagens byggnad år 1811 och året efter öppnades teatern igen med föreställningen Hamlet. Övriga anmärkningsvärda historiska föreställningar är Cataract of the Ganges år 1823 som krävde både en riktig häst samt levande eld på scen. Vilket kan anses som mycket vågat med tanke på att de två tidigare byggnaderna brunnit ner!

Under mitten och fram till slutet av 1800-talet sågs ett uppsving i intresset för engelska och italienska operor, som The Maid of Artois, Maritana, föreställningar av Carl Rosa Opera Company, och framgångar med pjäser som The Shaugraun. Enormt påkostade produktioner fortsatte under 1900-talet, med pjäsen The Whip 1909 där bland annat ett urspårat tåg blåste ut riktigt ånga och 12 hästar släpptes lösa på scenen. Lika storvulen var Noel Cowards pjäs Cavalcade som gavs 1931 som hade en rollbesättning på mer än 300 personer, otänkbart nuförtiden.

Under andra världskriget blev teatern hem för Entertainments National Service Association (en organisation för att underhålla brittiska trupper under kriget) och utsattes för en mindre bombattack, de öppnade åter 1946 med föreställningen Pacific 1860. Under de magra åren efter kriget verkade folk vilja ha roliga och lättsmälta föreställningar snarare än allvarlig teater och ett stort antal nya musikaler uppfördes på Theatre Royal Drury Lane. De mest lyckade var Rodgers och Hammersteins shower, med debuten Oklahoma! 1946, South Pacific 1951 och The King and I 1953.

Musikalen My Fair Lady gick på teatern i fem år med start 1958, det gjorde även 42nd Street från 1984. Teaterns första stora moderna framgång var Cameron Mackintosh uppsättning av Miss Saigon, som gick i hela 10 år med start 1989.

Bland de senaste uppsättningar på teatern märks från år 2004 återuppförandet av The Producers, den påkostade floppande musikalen av The Lord of the Rings 2007, Lionel Barts Oliver! 2009, Shrek the musical, 2011 och en ny fantastisk version av Roald Dahls klassiska Charlie and the Chocolate Factory som hade premiär i juni 2013.